Fru Bast hälsade på den natten fri från alla domedagsdressyrer, månen stod i zenit över ån. I Dionysos vinkapell satt älvorna och skåla med satyrer och vi hylla vår förgängelsedemon. Det var sommar och du skulle härifrån och jag såg bjälken i mitt öga men sån insikt hjälper föga, när Freja plockat ut sitt honorar .Då vill man skrika börja om och stanna kvar, men vem hör en sådan sliten kommentar? Inga svar. Men stjärnor föll och älvor höll oss fångna i ett avsked under månen. Domedagsprofeter satt och grät och orden om försoning fick sitt liv som aldrig hörts i telefonen. En kyss i Dionysos tête-a-tête, ett snedsteg av förlåt som jag förlät. För månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får
och då går det som det går. Sen vill jag skriva allt jag sett så nån förstår, fast inga toner kan förklara hur jag mår.
Och det blev sent och det blev tyst och när Bacchus hade kysst oss blev du rädd och jag blev stel och du sa allt det här är fel. Men alla älvor höll oss kvar och nu var döden uppenbar vid vårat avsked under månen. Och timmarna vi hade och som gick försvann med tanken bort i dimman. Vi vände innan Venus syntes klart och landa i en säng med valda ord och såg vår sista vargatimme. Satyrer vände hem från fläkt och fart, det va lugnt och tyst men knappast underbart. För är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet, nu var vi två men ensamheten gav sig på. Och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få och du såg det men du bad mig inte gå. Men förstå och det vart en sekund av evighet och en sekund av osynliga tårar i Dionysos dissonans. En sekund var klarsynt och förstod att jag var en av tusen dårar som hoppas harmoni och tolerans, man letar så febrilt i älvors dans. Så jag gick hem så konsekvent till mig och mina instrument och sagan fick det slut den skulle ha. Men det var sommar då och natten blev ju bra så det va vackert, men det såg jag först idag. Och när jag vandrar ut ikväll till Dionysos vinkapell och ser satyrer höja glas och älvor dansa i extas, jag vinglar sakta ner till ån och sänder hälsning därifrån till en drottning under månen.

Jag kan bara inte sluta älska den här låten, det går inte ens att lyssna sig trött på den. Texten är så fin och komplicerad o musiken så banal. Jag blir allt för sentimental av den helt enkelt.  Har fösökt få mig själv att gå och lägga mig en bra stund nu, men det går bara inte. Hela jag är uppe i det blå, springer runt och har inte en aning om vad jag håller på med.  Börjar misstänka narkotika eller liknande. Har svårt att minnas vad jag har sysslat med ikväll.   Ja, det kanske kommer tillbaka imorn. Just nu vill jag bara sova, men jag kan verkligen inte lugna ner mig. Det får gå som det går. Ville bara säga gonatt!

SOLONG!